Det var en mörk, stilsam och härlig kväll. Jag skulle åka hem med grabbarna när jag insåg att jag glömde min väska. Jag sprang tillbaks till bilen och hämtade den. Jag tittade på den krossade rutan och min hand. Usch, vilka minnen man får av saker. Men hon kommer alltid minnas Set, David och Nicolas. Dem grabbarna är svåra och glömma. Hon minns vad dem har gått igenom och ler. Hon springer till bilen där killarna väntar. Hon sätter sig i bilen och det ringer på mobilen. Trettio sekunder senare så kör bilen iväg och Set, David och jag hänger ut igenom varsin ruta och skjuter mot tjuvar. Nicolas kör som en galning och livet är sig likt. Läs min historia och upplev mina bästa stunder.

Hej! Mitt namn är Sandra. Jag ska berätta om en tjej som heter Carola/Rozanna och bor i Sverige. Hon har rött hår och isblå ögon. Hon är smal och ganska lång. Hon har en sak som hon skäms över, hon fastnar alltid i killars ögon.

Carola är en ganska ovanlig person men den ovanligare bakgrund.

Jag ska även berätta om Set. Han är brun hårig och har blåa ögon. Inte som Carolas isblåa utan blåa. Han har normalt med muskler och är normalt lång. En normal kille, eller inte

Nicolas: Han är röd hårig och har gröna ögon, härligt nästan lyssnade grön ögonfärg. Hon har väldigt mycket muskler och är ganska lång.

David: Han har blont hår och blå ögon. Nästan som Set men mer mörk blå. Han har perfekt kropp och är lagom lång.

Jag ska försöka berätta Carolas liv för dig, det handlar om David, Set och Nicolas också. Men du måste lyssna noga för att förstå. Jag säger den bara en gång…

Hon har en mamma, pappa, tre syskon och en underbar pojkvän. Hon levde livet och reste till olika spännande platser. Men när hon var på sin tredje resa till det högsta berget i Sydamerika så ramlade hon ner för berget, hon halkade ner och tillslut så stannade hon och kunde få hjälp utav hennes pojkvän, som också var med. Hon fördes till sjukhuset, hon vårdade henne på intensiven för livs hotande skador. Hon genom gick flera olika operationer och det slutade med att hon blev förlamad. Hon kunde ha gjort en operation som kunde ge henne hennes ben tillbaka men den var för dyr. Hon var enormt ledsen och visste att hennes äventyrs dagar var slut nu. Hon åkte hem till sin pojkvän, men där han bodde var det jätte mycket trappor och hon tvingades att åka hem till sina föräldrar. Pojkvännen var otrogen, så hon lämna honom. Föräldrarna är jätte snälla och tog hand om henne jätte bra, nästan för bra. Dom låt henne inte ens gå utanför dörren. Hon fick nog och bestämde sig för att flytta till Australien. Alla tyckte det var en dum och oansvarig handling med tanke på att hon var handikappad. Om folk sa att hon inte kunde, så blev hon mer driven att göra det. Så hade hon varit hela livet. t.ex När hon var liten, så kunde inte dagis-lärarna säga till henne:

’’Carola, du kan inte gå i den lerpölen med dem nya, vita skorna.’’ För då sa det plask.

Hon bestämde sig för att resa dit i smyg och sen när hon var framme skulle hon skicka ett brev till varje person som inte trodde hon kunde åka dit, för sitt civiltillstånd. Att åka, det tyckte hon låt som en bra idé. Då skulle hon minsann visa att hon var en bit av världen, även om hon inte kunde röra sina ben. Bara för hon inte var som dem flesta så kunde man inte räkna bort henne. Som hon brukade säga:

Även om jag inte är som du så behöver det väl inte betyda att jag är den onormala?

Nu säger hon mer:

Jag är inte som dig, okej men jag gillar mitt liv och jag vill inte vara som dig, jag vill vara mig, betyder det att jag måste vara i rullstol så är jag det, man jag är hellre en tjej i rullstol som står för den hon är än en tjej som är fullt frisk som inte står på sig och mår bara bra av att trycka ner andra.

Hon bestämde sig för att åka. Hon åkte till polishuset för att fixa pass. Men när hon kom till polisen så sa dem att hon inte kunde resa dit. Hon hade hört det tidigare och tänkte inte mer på det. Hon sa till dem att hon åkte dit ändå, vare sig han gillar det eller inte. Men då sa han något som chockade henne. Hon fick inte åka, för hennes tillstånd. Dom hade alltså ingen handikappsvänligt ställe på Australien. Hon blev jätte ledsen och skyndade sig ut ur polishuset. Hon kände att det började svida i ögonen och kinderna blev blöta och hon såg inte vart hon åker med rullstolen. Plötsligt hör hon däck som tjuter och en tuta som låter. Hon blir rädd och hon torkar snabbt undan tårarna som sitter i ögonen. När hon kan se igen så skräms hon utav en bil som står två decimeter ifrån henne, en röd BMW med xeonljus. En man kommer i mot henne:

- Oj, herregud, gick det bra? Säger den mystiska mannen.

- Ja, jag klarar mig. Hur gick det med dig… börjar hon.

- David. Fyller han i. jag heter det. Och det gick superbra med mig.

- Jaha, hej David. Säger Carola och skrattar lätt.

- Hej… börjar han.

- Carola. Fyller hon i.

- Jaha, trevligt att råkas, säger han och sträcker fram handen.

- Ja säger det samma, säger hon samtidigt som hon tar hans hand och skakar hand.

- Kan man få en kram, eller är det inte tillåtet? Frågar han med ett stort leende.

- Varför skulle du inte? Säger hon men ryggar och dra den slutsatsen att han menar att hon sitter i rullstol.

- Jo, jag tänkte på att du ser lite skakig ut och ser ut som du vill ha en kram men om du inte vill det så… säger han med leende.

- Jaha, så klart du får om du vill, säger hon med darrig röst. Tänk att han mena så! Tänker hon. Han värkar ju inte ens se att hon är… hon avbryts av att en varm kropp omfamnar henne. Hon kramar tillbaks och tårarna börjar rinna. Men den här gången av lycka.

- Ska vi gå och äta lite? Jag är utsvulten! Säger han när kramen tar slut.

- Ja, jätte gärna! Vart då? Undrar hon som är glad att jag inte behöver stå upp. För då hade hon ramlat ihop efter den kramen.

- Spelar ingen roll bara du säger varför du är så ledsen. Säger han med en leende men oron syns igenom ögonen

- Okej säger hon med en så frågande röst som bara hon kan.

- Ja? Du gråter ju. Om du inte märker det säger han med där leendet som hon älskar!

Då upptäcker hon att hon gråter,

- Ja, jag får inte åka till Australien för att jag inte kan gå… säger hon och blir nästan sur igen när hon berättar om allt men det försvinner så fort hon tittar in i hans ögon.

Fast det är något annorlunda med dem. Dom är illröda, han svär en lång ramsa och sätter sig i bilen och åker iväg, kvar är Carola. Hon blir ledsen att han inte sa hejdå eller att han inte stanna kvar och åt med henne som han sa. Hon rullade hem och gick och la sig. Mamma tjatar på henne om hur det gick men hon sket i det för hon ville sova.

Nästa morgon vaknade hon var glad igen, sen kom hon ihåg David. Hon blev ledsen och tyckte att det var underligt att han bara åkte. Hon borde väl sagt hejdå?

Hon ville inte tänka mer på det utan åkte ner för att ta lite frukost. Frukost bordet stå på undervåningen och hon sover på övervåningen. Vid frukost bordet satt hennes mamma och pappa som båda vinkande glatt åt henne.

- Godmorgon Carola. Säger mamma och pappa i mun på varandra

- Godmorgon mamma, god morgon pappa. Säger Carola som försöker låta lika glad men hon hör att det låter mer som hon håller på att kväva sig själv. Eller åtminstone vara hes.

- Har du ont i halsen gumman? Frågar pappa med en orolig röst.

- Ja lite. Ljuger Carola, igentligen är det för hon har gråtit så mycket under natten.

- Ta en halstablett då, säger mamma medans hon läser en artikel i tidningen.

- Okej säger Carola medans hon åker iväg till skåpet för att hämta en tablett.

Carola sätter sig vid mat bordet tar upp tidningen som ligger på bordet och börjar läsa en artikel som verkar lockande:

’’ett mord har inträffat på polishuset. Man tror att det vara en man som hade kommit in och knivhuggit mannen och sedan sprungit ut och bort mot sin röda BMW med xeonljus. Han hade lämnat en lapp om att man skulle behandla alla lika och inte behandla någon annan på det sättet än vad man själv vill bli behandlad. Den var skriven på datorn och bläcket var blöt än’’

Carola blir jätterädd. Tänk om det var David som mördade honom? Tänk om det är hennes fel att en annan människas liv har tagiskt?

Hon ville inte tänka mer på det och försökte få i sig sin frukost. Hon hoppads att hennes skakningar inte skulle synas så väl och som tur var så kommenterade inte vare sig mamma eller pappa det. Skulle hon åka ner till polisstationen och berätta eller bara låta det vara och hoppas att hon träffar David igen?

Hon bestämde sig för att åka och handla och om hon såg något vid polisstationen så skulle hon åka in och berätta, men hon kunde inte få ur bilden av hans ögon ur bakhuvudet. Dem isblåa ögonen med ett liten, liten prick i mitten. Hon ska inte ens nämna håret! Det perfekta blonda håret som låg som om han hade proffs medel. ”åh” tänkte hon inom sig.

Hon åkte ner till affären och skulle precis betala när hon ser några killar komma emot henne. Det går knappt en sekund innan hon ser vem det är. David!

- Hej Carola! Säger David och kramar om henne.

- Hej David! Svarar Carola och kramar honom tillbaks.

- Det här är Set. Säger han medans han pekar på killen som står bredvid honom, Carola hade knappt märkt att det var någon med.

- Hej Carola, säger han och ge henne en snabb kram. Trevligt att träffa dig.

- Hej Set. Säger hon och hinner knappt krama om honom. Det är trevligt att träffa dig också.

- Förlåt för att jag bara drog igår men jag blev så arg och så var jag tvungen hem sa David medans dem gick mot cafeterians håll. Jag kände mig så hemsk då!

- Ja, jag blev lite orolig men det gick över. säger Carola och ler stort till honom

- Jag måste åka nu för jag ska till skroten. Säger David och ser ut som om han ångrar att han sa varför han skulle iväg.

- Jaha, jag hade tänkt att vi kunde fika annars, men vi kan ju ta det någon annan dag säger Carola och spelar ledsen.

Carola lyckas inte så bra för när hon ser på dem så börjar alla tre gapskratta. Dem som gick förbi stirrade som dem var från Mars.

- Annars kan jag följa med dig och fika om du vill säger Set när dem har lugnat ner sig lite från skrattanfallet.

- Ja, det låter jätte bra eftersom David dissar oss! Säger och ger David en blick på skoj.

- Ja. Hon sviker oss så vi får väl fika själva, säger han och boxar till David på armen. Diss säger jag bara.

- Men. Det kan jag ju inte hjälpa! Säger han och massera ömt armen där Set slog han. Han lossades vara ledsen men sen börjar dem skratta igen.

- Men vi går och fika nu så ses vi någon annan dag. Säger Carola och ska precis vända rullstolen och börjar åka mot fiket.

- Okej ses David. Säger Set och klappar honom i ryggen.

- Men! Får man ingen kram eller? Säger David lite smått ledsen.

- Jo, det är klart säger Set och skuttar fram till David och kramar om honom, Eller försöker åtminstone

- Nej inte du din idiot, säger David och försöker knuffa undan Set som kramar om honom så romantiskt han bara kan. Set! Folk stirrar!

- Låt dem! Vi måste våga vissa våran kärlek för världen! Säger Set högt och tydligt.

- Du, jag dödar dig om du inte släpper! Hotar David Set på skoj.

Set släpper honom och ser ledsamt på honom och säger

- Du är tydligen inte redo för mig än, jag får vänta på dig. Säger Set.

- Nej nu din lila skit, säger David och slänger sig över Set som dör av skratt. Och det slutar med att dem landar med en duns på golvet.

- Kom nu Set innan vi bli utslängda! Säger Carola och ser sig om.

- Jaja, jag kommer. Svara han med ett leende som skulle smälta en tjejs hjärta.

- *host* säger David diskret.

- Ja, du ska få din kram. Säger Carola och åker fram till honom och ger honom en kram som skulle vara snabb men när hon ska släppa så håller David i henne. Hon protesterar inte direkt och kramar om honom och njuter så länge det varar.

- Hallå, fiket stänger snart. retas Set.

- Ja, jag kommer Svarar Carola och släpper David som motvilligt släpper han med. Hejdå David tilläger hon det var trevligt att träffat utan att jag blev skadad. Hon ler så han ska förstå att hon skojar.

- Ja, men säg inte så. Du kommer du nog göra det. Säger han och skrattar lite smått. Det var trevligt att träffa dig med. Hejdå. Sen vinkar han hejdå och börjar gå mot utgången

Carola och Set går och sätter sig vid ett bord. När kyparen kommer så beställer dem en varsin kaffe och en varsin bulle. Dom pratar om allt och ingenting. Set babblade mest av dem och Carola hade ingenting emot det. Sen blev han bara tyst. Hon titta upp från sitt kaffe och undra vad han titta på, hon upptäckte att han ser på henne men allvalig min.

- Du är i stor fara Carola. Säger han med jätte allvarlig ton.

- Jaha… varför det? Säger hon lika förbryllat som han är allvarlig.

- Det har ju hänt ett mord på polishuset, du tror säkert att det var David som mördade honom. Säger Set. Men det var det inte. Okej, jag tar det från början. David är en spion och det är jag med. Han ska skydda dig. Längre kommer han inte innan han blir avbruten:

- Skydda mig?! Säger Carola som blir nästan arg.

- Ja, inte för att du sitter i rullstol utan för att du är en viktig person. Säger Set som inser att det kommer ta lång tid.

- Varför är jag en viktig person? Säger Carola som börjar bli misstänksam

- Det kan jag inte säga här men du kommer få reda på det snart. Men först måste säga om det här är ditt person nummer: 3-1-23-15-12-1?

- Nej det är det inte? Mitt är 88-09-01 säger hon förbryllat.

- Ja men det stämmer, säger han och börjar förklara:

du räknar så här, säger han och tar fram en pappars bit och börjar skriva ner siffrorna:

3-1-23-15-12-1 är ditt namn, så här räknar man ut ditt namn:

C=3, A=1, R=23, O=15, L=12 och A=1

Sen räknar man ut ditt person nummer så här:

3+1x23-15+12-1= 88

3+1-23+15+12+1= 09

3+1+23-15-12+1= 01

Förstår du? Frågar han när han har förklarat.

- Ja, jag tror det. Men varför har man räknat ut det här? Säger hon efter ett tag när allt har sjunkit in.

- För att du är viktig. Säger han. Carola ska precis fråga om han inte kan säga det nu så hon kan börja förstå varför när dem hör bildäck tjuta och Sets mobil ringa. Han tar snabbt up den och säger bara ”mmh” i början och en gång i slutet. Men samtalet vara i bara 3-4 sek. sen flyger han upp och tar tag i Carolas rullstol och springer mot utgången. Carola blir livrädd och skriker.

- Va fan, varför springer du? Skriker hon så mycket hon orkar. När Set inte svara så säger hon lite lugnare. Vart för du mig?

- Till en säker plats, svara han kort. Medans han springer fortare ändå

- Varför har du så bråttom? Svara Carola som ser dörrarna längs bort i korridoren.

- Hela denna byggnad kommer att sprängas om 5 sekunder. Säger han och lägger på ett kål.

- Va? Säger hon och låter mer som om hon pratar med sig själv. Dem är nära dörrarna och hon hör hur Set skriker att hon ska hålla i sig. Hon tar tag i handtagen och dem flyger ut från byggnaden. Hon räknar ner för sig själv. Tre, två, ett, boom! Dom får en extra kraft ut igenom dörren och hon känner hur hon flyttas i luften. Det är Set som styr in henne i en skåpbil. Hon ser David som är beredd att ta emot henne. Hon stänger ögonen och känner att Set släpper henne och ett nytt par av händer omfamnar henne, Davids händer. Hon landar mjukt och hon hör hur Sets kropp slår i Skåpbilens golv. Hon öppnar ögonen och inser att hon fångades av David och Set fick flyga in i skåp bilen själv. Utan någon som helst hjälp. Hon tittar ut mot köpcentrumet och inser att dem inte hade kommit ut från utgången utan från andra våningen! Hon kröp fram till Set och knuffa till honom. Han vaknade till och satte sig spikrakt upp i billens skåputrymme.

- Hur gick det? Säger han med så stor oro i rösten att hon nästa blev rädd. Hon skulle precis säga att det gick bra med henne när hon hör ett skott utanför.

- Helvet, hör hon David säga som hon nu upptäcker sitter vid en låda och tar fram fyra pistoler.

- Här fånga ropar han till Set. Set fångar en pistol och sen en påse som innehåller kulor.

- Kan du hantera en pistol? frågar han till Carola.

- Nej, eller jag har aldrig behövt. Men jag vet hur man gör. Både Set, David och Nicolas (han som kör) tittade på Carola.

- Var lärde du dej det? säger David efter en litet tag.

- Jag har rest till Afrika när jag kunde gå och där dela dem ut vapen hit och vapen dit.

- Jaha, fränt säger Nicolas och ska säga något mer men blir av bruten av ett nytt skott. Den här gången går det igenom bilens ena sida och träffar nästan Set. Han hoppar till och tar pistolen och ger den till Carola som fångar den. Set får en ny av David och öppnar sidodörren och lägger sig ner på golvet och sticker ut överkroppen och pistolen. Han skjuter iväg fem skott sen hör dem en explosion. Han slänger sig in igen.

- En borta tre kvar, plus en helikopter. David nickar och säger åt Nicolas att försöka ta sig ut ur staden men inte mot Söder. Carola ska precis fråga varför han inte vill att dem ska åka emot Söder när hon kommer på det. Hon viskar tyst, så tyst att bara hon ska kunna höra det.

- Mamma och pappa. Viskar hon och tårarna börjar rinna. Hon tänkte inte på att hon hade dragit in mamma och pappa i det här. Hon hör flera skott och känner hur hela bilen svänger och lutar. Men hon orkar inte bry sig. Hon tittar upp och ser både Set, Nicolas och David kämpa för hennes liv. Hon insåg att hon måste göra något och drog sig upp mot fönstret som var längs bak i bilen, hon såg tre bilar som kämpade att komma ikapp deras bil, Hon såg att dem var på en bro. Hon tog upp pistolen som Set hade gett henne. Hon knöt näver om slog till rutan och det sprack i flera tusen bitar och hon kände att hon fick glas i handen, hon struntade i hur ont det gjorde. Hon stängde ute smärtan. Hon kände blickarna från Set, Nicolas och David, hon hörde ropen från dem: ’’Va fan gör du?’’ ’’är du helt sjuk i huvudet’’ ’’ge mig pistolen’’ men hon stängde ute deras ljud också, hela världens ljud. Det ända hon koncentrera sig på var att skjuta mot föraren i en bil som låg bakom dem. Personen som åkte med såg det och siktade på henne. Hon insåg då att hon måste sjuka och sen hörde hon ett skott. Hon öppnade ögonen som automatiskt hade stängs när hon hörde skottet. Hon såg hur ena bilen var full med blod och körde ut över kanten ner emot det kalla och hårda vattnet. Sen kommer Set i glidandes emot henne och kastar iväg pistolen emot David som tar den och lutar sig ut mot vägen och börjar skjuta igen.

- Vad tänkte du på? Säger Set med en ton som låt arg men också otroligt orolig.

- Jag ville bara hjälpa till. Säger hon och försöker hålla emot ett skrik när Set börjar kolla i såret.

- Men varför slog du sönder rutan med handen? Säger han. Du kunde ju ha tagit pistolen eller något annat. Nu kan du ju inte använda handen till något annat, som att skjuta.

- Som om du hade tillåtit mig att göra det igen? säger Carola. Om jag hade använd pistolen och slå sönder rutan så hade du hunnit fram till mig innan jag hade hunnit skjuta.

- Sant, men du är inte tränad till att skjuta, så jag ville inte at du skulle skjuta, säger han

- Men varför gav du mig en pistol då? Säger hon och känner hur det börjar bubbla upp ilska i henne.

- För att jag ville att du skulle ha det i nödsituationer och att du inte skulle vilja ha den. Säger han och börjar också bli arg. Dom tittar på varandra.

- Hallå kan jag få lite hjälp här? Frågar David. Både Set och Carola tittar upp och Carola ska precis ta upp hennes pistol när Set tar den ifrån henne.

- Men… börjar hon men får en blick av Set och David så hon blir tyst.

- Jag tar trean så tar du tvåan säger David.

- Okej svara Set och båda lutar sig ut ur varsin sidodörr.

- Carola ser hur dem anstränger sig för att inte bli träffade av ett skott. Hon hör flera skott och att Nicolas plötsligt svär till. Både Set och David slänger sig in i bilen och fram till honom.

- Helvete, han är träffad! Ropar Set.

- Vi måste bli av med den sista bilen innan vi kan stanna säger Nicolas och försöker peka bakåt. Carola hör hur dem börjar prata om hur dem ska göra. Hon inser att hon måste göra något. Hon tar upp en pistol som ligger bredvid henne och kryper mot fönstret som hon hade slagit sönder tidigare. Hon siktade och sköt ett skott som träffade ena lampan sen hördes ett skott som träffade bredvid Carola och hon ryckte till. Hon sköt iväg ett nytt skott och det träffade ens däcket. Deras bil började svaja hit och dit och dem skött skott som flög all vägens väg. Då kom David fram och gled in vid fönstret sköt ett skott och slängde sig över Carola.

- Ducka! Alla måste ducka! Skriker han och Nicolas svänger häftigt och sen så bara smäller det. Det måste ha varit ett tjugotal skott som sköts mot bilen. Set slår upp ena sidodörren och hukar sig när han skyndar sig mot dörren där Nicolas ligger och kämpar för sitt liv. Under tiden så tar David tag i Carola och kryper iväg med henne på ryggen. Han tog tag i henne och gick ner för bilen och sprang mot vattnet. Set tar tag i Nicolas och river av en bit av en sin tröja, han lindar den runt Nicolas arm. Han ser att Nicolas knappt är medveten så han slänger upp honom ryggen och springer mot David och Carola och sen hoppar dem i vattnet tillsammans. Det sista dem hör är att skotten fortsätter och att bilen sprängs. Sen slårs dem mot den hårda vattenytan.

Carola vaknar upp i ett skjul. Han vrider lite på huvudet. Där ser hon Nicolas sitta. Han har ett bandage runt armen, där han blev träffad. Hon tittar sig omkring i skjulet och inser att vare sig Set eller David är i rummet. Det är så kallt att hon ryser till. Vänta, den rysningen kändes konstig tänker hon. Sen känner hon något annat. Hon fryser på benen. Hon tittar på dem och sen så lyfter hon på sina egna ben, helt själv

- Nicolas, lyckas hon få ur sig. Hon är så glad att hon börjar gråta.

- Carola! Tack gode gud att du lever säger han och springer fram till henne. Carola tittar på sina ben och då följer han hennes blick och tittar på benen han också.

- Vad ska jag titta på? frågar han.

- Vänta och se. Svarar Carola och lyfter på ena benet och sen på det andra. Nicolas blir så glad att han ramlar bakåt och nästan slänger sig över henne. Han tårkar bort en tår som sitter på hennes kind.

- Det måste ha blivit när du ramlade i vattnet. Konstaterar Nicolas och ler stort och härligt.

- Ja, men hur? Frågar hon och ser djupt in i hans ögon. Dom har sån där härlig grön färg som man bara försvinner i.

- Det kan bli så ibland när man faller. Det blir som när du slog dig första gången, fast tvärtom då. Det händer kanske en på miljonen dock.

- Och det hände mig! Säger hon och ler stort. Sen tittar hon på hans arm och får skuldkänslor. Hon hade suttit där och pratat om sig själv när han hade blivit skuten. Hur går det med armen? frågar hon och ser in i ögonen igen hon blir helt förlamad. Okej fel ord, hon blir helt borta.

- Det går väl så där. Svara han och tittar på armen. Kulan gick rakt igenom.

- Aj, det låter som det skulle göra ont.

- Det gjorde det inte. Typ, jag minns inge mer än att det smäll och Set och David sprang mot mig och sen stanna vi och då kom smärtan. Den outlidliga smärtan. Ett tjugotal skott och sen kom Set, sen så var allt svart. Sen vakna jag upp här.

- Jaha, svara Carola och kramar försiktigt om Nicolas. Hon kände att det gjorde ont i handen och skrek till.

- Vad är det? Säger Nicolas och ser på henne med ett par oroniga gröna ögon. Carola tittar på sin ena han som har ett bandage runt men det syns igenom att det är blod under. Nicolas inser vad hon menar. Minns du inte vad som hände?

- Nej säger hon, vad hände?

- Du... längre kommer han inte. Carola flyger upp på benen. Men eftersom hon inte är van det så faller hon snabbt ner på en madrass. Hur gick det? frågar han medans han kryper fram till henne.

- Herregud, vågade jag verkligen slå sönder en ruta? Säger hon. Nicolas tycker att det låter mer som om hon pratar med sig själv än att hon pratar med honom. Bra föresten, lite yr bara svarar hon på hans fråga.

- Du är inte van bara. Säger Nicolas samtidigt som han hjälper henne upp. Hon vinklar till och ramlar i hans famn.

- Oj, förlåt mumlar hon fram.

- Det är lugnt. Svara Nicolas. Och ler

- Du måste vara stark, du vingla ju inte ens till när jag ramla mot dig säger Carola Samtidigt som hon försöker stå. Det går ganska bra för hon får hjälp av Nicolas som stöttar henne.

- ja, eller man måste ha lite muskler för att vara spion. men så stark är jag nog inte, du väger inte så mycket. Säger han och tittar in i hennes ögon. Hon fastnar för hans ögon, som vanligt. Plötsligt börja han röra på sig. hon tittar undrande på honom, då inser hon att han danser med henne. Hon börjar försöka röra sig också. Det går inte så bra i början men det går bättre och bättre. Dom dansar länge.

- Var är Set och David? Frågar Carola efter att hon har hittat rösten igen. Nicolas släpper henne och går iväg till en stol. Han tittar menande åt den andra stolen och hon vinglar bort den. Hon lyckas nå det fast att hon har en stor klump i halsen. Tårarna stigar mer och mer för varje steg. Har dem… mer vill hon inte säga och hon hinner inte, som tur är.

- Nej Set och David lever! Säger han innan den tanken han slå honom också. Dom är uppe vid Söder. Hos dina föräldrar. Dom säger att du är död.

- Dom säger vad? Nästan skriker Carola ur sig. Hon reser sig.

- Lunga ner dig! Han reser sig också. Vill du gå tillbaks dit och nästa dag så är dem döda för att du åkte hem och lede dem rakt till dina nära och kära. Den känslan vi du inte ha, tro mig. Carola, lita på mig. Jag har varit med om det. Jag var en viktig person jag också. Men jag lyssnade inte och åkte hem. Tre dagar senare så kom jag hem så var alla döda och dem tog mig. Han börjar skrika mot henne men sen avtar ilskan allt mer som han pratar.

- Hur överlevde du? Frågar Carola som har skuldkänslor för att hon hade varit så arg på honom.

- Jag fick hjälp av Set och David. Svara han och ler för sig själv. Du ska inte oroa dig. Set är expert på att trösta folk.

- Så, Set är bäst på att trösta och simma, du är starkast och bäst på att köra bil. David är bäst på att skjuta och… säger Carola.

- Och är smartast fyller Nicolas motvilligt i. sen ser han allvarlig ut igen. Okej, vill du veta vad som egentligen händer här om kring?

- Ja, det skulle underlätta. Säger Carola och sätter sig ner igen. Det gör Nicolas också.

- Du är en perfekt spion. Du skulle klara vilken kod som helst med rätt träning. Dem männen som jaga oss ifrån bilen är svenska polisen. Vi är SÄPO. Polisen tycker att du är för bra för att vara med oss. Det är inte dem som dödar men dem anlitar folk som gör det. Men man kan inte hitta några kopplingar emellan polisen och dem anlitade. Polisen som mördades mördade jag och Set. Vi var tvungna att lämna David utanför för vi visste att du skulle tro att det var han som mördade polisen. Vi mördade han för att han visste nu var du bor och att du ville åka. Då var hans plan att säga till dem andra och sen skulle dem komma på något förslag som att du skulle få åka till Australien men dem skulle mörda dig på planet, eller planet skulle störta… längre kommer han inte förens det knackar på dörren. Lägg dig under bordet. Viskar han till Carola medans han går fram till dörren.

- Vem är det? Frågar Nicolas.

- Jultomten hör den personerna bakom dörren säga i kör. Carola börjar krypa fram. Sen flyger dörren upp och där står Nicolas och Set. Set går fram till Carola och kramar om henne.

- Tack och lov för att du lever. Säger han och hjälper henne upp. Men släpper när han känner att han inte måste hålla i. kan du stå upp? Frågar han och gapar.

- Va? Kan du stå upp Carola? Fyller David i och gapar han med.

- Jaa! Fränt va! Säger Carola och ler som tusan

- Mer läskigt, men hur? Undrar David och Set nickar instämmande

- Vi tror att det hände när hon ramlade i vattnet. Svarar Nicolas.

- Okej nu är det mer fränt än läskigt. Säger Set. Och kramar om henne

- Hur gick det hos mamma och pappa? Frågar hon när dem har kramats klart.

- Nja dem gråt och så. Men det är klart dem gör. Dem har förlorat sin dotter! Säger David. Men jag tyckte dem tog det ganska bra.

- du heter inte Carola längre säger Set. Du heter Rozanna nu.

- Va? Heter jag inte Carola längre? Säger hon och ser förbryllat på dom andra.

- Nej, svarar David. Du kan inte ha kvar ditt gamla namn nu. Men du klarar dig Rozanna.

- Ja, det gör jag, jag heter Rozanna och är stolt över det. Jag har tre underbara vänner i mitt liv, jag behöver inte åka till Australien, jag har ju er och jag är en spion! Säger Rozanna.

- Snart är du det iallafall. Säger Nicolas. Och sen kramar dem om varandra, alla tre i en och stor, varm och härlig kram. Då viskar hon till dem:

- Ni är mina tre änglar utan vingar. Ni har skänkt mig hopp, tro, kärlek och ett nytt liv. Jag är evigt tacksam till er.

The end!

Av Sandra Nyström 8d.

Allmänt

Dela · Kommentera